Årtionden innan hennes arbete påverkade beslutsfattandet på Pentagon-nivå var Sara Jane (Bailey) Haehl '72 en överflyttningsstudent vid Franklin College, nygift, pendlande dagligen och förberedande för en karriär inom utbildning.

”Vad skulle en kvinna med matematik som huvudämne göra annat än att undervisa på den tiden?” sa hon och delade en känsla som speglade eran mer än ett personligt tvivel.

Efter examen följde Haehl en traditionell väg, tog sin kandidatexamen och återvände till sin hemstad Shelbyville, Indiana, för att undervisa i matematik på gymnasiet. Hon tyckte om att återknyta kontakten med sina tidigare lärare och hjälpa elever, men med tiden kände hon sig begränsad av rollen.

”Jag älskade att undervisa men inte cafeterian och biblioteksövervakningen, och att aldrig kunna lämna byggnaden”, sa Haehl. ”Det fanns flera faktorer som fick mig att inse att jag inte ville undervisa resten av mitt liv.”

Nästan två år in i sin lärarkarriär välkomnade Haehl födelsen av sin första dotter och övergick till att vara hemma på heltid. Ett år senare föddes hennes andra dotter, snart följt av en tredje. Mitt i att uppfostra en ung familj kände hon också en växande dragning att fortsätta sin utbildning.

”Jag tog en magisterexamen i matematikdidaktik vid IU 1976 och försökte fortfarande lista ut vad jag ville göra härnäst”, mindes hon. När Haehl funderade på en karriär inom redovisning dök en oväntad möjlighet upp när National Science Foundation och Purdue University skapade en väg in i elektroteknikprogrammet för kvinnor som redan hade examen i matematik eller naturvetenskap.

Haehl minns att konkurrensen om programmet var hård, med 125 kvinnor som sökte till de 25 begränsade platserna. Slutligen slutförde bara 17 kvinnor programmet, och hon var en av dem.

”Det var inte lätt”, sa hon. ”Det fanns definitivt stunder då man visste att man befann sig i ett utrymme som inte alltid hade varit öppet för en.” På många sätt hade hon förberett sig för den möjligheten hela tiden. Som barn arbetade hon ofta tillsammans med sin far, en elingenjör som drev en bilverkstad innan han stödde kraftföretag i hela Indiana. Elektroingenjörsprogrammet gav henne chansen att använda och utveckla sina tekniska färdigheter, och hon blomstrade.

Medan hon avslutade sina kurser på Purdues campus i Indianapolis, accepterade hon en deltidstjänst inom logistik på Naval Avionics Center (NAC), som låg i närheten. Hennes arbete där eskalerade från teoriinlärning till verklig problemlösning efter att hon avslutat ingenjörsprogrammet och accepterat ett heltidsjobb. Det var 1982 och början på vad som skulle bli hennes 33-åriga karriär inom programledning för den amerikanska militären.

På NAC tillbringade hon nästan ett decennium med att utvärdera vapen och styrsystem, felsöka problem och säkerställa att komponenterna fungerade effektivt tillsammans. Det arbetet fick djupare innebörd under Operation Desert Storm, då hon hjälpte till att stödja teknik som används ombord på amerikanska hangarfartyg. ”Det får en att känna sig belönad när man gör något för landet och för dem som är i militären och skyddar dem. Det är en värdefull känsla”, sa hon.

Hon bidrog också med förbättringar av ubåtsbekämpningssystem och lärde sig att även de mest komplexa teknologierna kan vara beroende av små detaljer och människorna bakom dem.

I början av 1990-talet var Haehl trebarnsmamma, skild och på väg mot nya nivåer av självständighet. Insatserna handlade om mer än personlig ambition; de handlade om att bygga en stabil framtid för sin familj. ”Jag visste att jag stod inför ett glastak inom marin flygelektronik, och jag behövde en karriär som skulle göra det möjligt för mig att försörja mina döttrar och planera för min pension”, sa hon. När hon erbjöds en tjänst vid Naval Air Systems Command flyttade hon till Arlington, Virginia, där hon arbetade med ubåtsbekämpning, elektronisk krigföring och andra försvarsprogram. Ett 14-månaders uppdrag vid Pentagon utökade ytterligare hennes erfarenhet.

”Det kontoret arbetade med presidentens privata helikoptrar, och jag fick kliva in i en för att se hela systemet”, sa hon. Allt eftersom hennes karriär fortskred fortsatte Haehl sin professionella utveckling och tog en magisterexamen i nationell säkerhet och strategiska studier med inriktning på ledning och kontroll från Naval War College i Newport, Rhode Island. Hon minns tydligt hur hon var i klassrummet den 11 september 2001, när nyheterna om kapningar av amerikanska kommersiella flygplan av terrorister började spridas.

”Vi kom ut i korridoren och såg det på bildskärmarna”, sa hon. ”De trodde att ett plan hade träffat Pentagon. De evakuerade byggnaden.” Ögonblicket underströk den verkliga inverkan hennes arbete hade på den verkliga världen och fördjupade hennes engagemang för att ta på sig alltmer strategiska roller.

År 2002 började hon arbeta nära högre militära officerare och hemligstämplade anställda vid E6 Command and Control Program Office, som kommunicerar och leder militära operationer under kriser, såsom kärnvapenscenarier. I efterföljande lednings- och kontrollroller arbetade hon inom marin-, flygvapnets och marinkårens grenar och bidrog till deras gemensamma operationer. I en senare roll vid Space and Naval Warfare Center, på uppdrag av FBI för programledning, bidrog Haehl till system utformade för att upprätthålla kommunikations- och ledningsförmåga även i de mest extrema scenarierna. Hennes sista och, som hon beskrev den, "favorit"-position innan hon gick i pension 2015 var vid Pentagons Office of Networks and Information Integration for Joint Command and Control, som övervakar hur information flödar inom militären, vilket säkerställer att ledare kan förstå utvecklande situationer, kommunicera i realtid och fatta samordnade beslut.

I den rollen samarbetade Haehl med ingenjörer, högre militära tjänstemän och civila ledare för att samordna program och bryta ner kommunikationsbarriärer. Hon byggde upp ett rykte om sig att ställa frågor som andra kanske förbiser: "Vad sägs om det här?" och "Har vi tänkt på det där?"

Förutom sin tekniska expertis anser Haehl att kommunikation var en av hennes största styrkor. Hon är särskilt tacksam för litteraturkurserna på Franklin College som utmanade henne att formulera idéer tydligt och eftertänksamt. ”I det långa loppet var den bakgrunden verkligen värdefull för mig”, delade hon. Oavsett om det gällde att samarbeta med ingenjörer, informera militära ledare eller navigera diskussioner på hög nivå i säkra miljöer, var tydlighet lika viktigt som noggrannhet. ”Det spelar ingen roll hur mycket kunskap du har om du inte kan kommunicera bra”, sa hon.

När hon ser tillbaka ser hon inte sin karriär i termer av hinder, även om det fanns många. Som kvinna som började arbeta inom ingenjörsvetenskap i början av 1980-talet stötte hon på stunder av tvivel och ibland direkt avfärdande. ”En ingenjörslärare sa bokstavligen till oss att vi borde vara hemma barfota och gravida”, mindes hon.

Men när hon väl kom in i branschen och bevisade sina förmågor följde respekten. ”Jag arbetade med underbara människor under hela min karriär; det gjorde jag verkligen”, sa hon. ”Vi hade ömsesidig respekt.” Hon tillskriver mycket av sin framgång uthållighet, mentorskap och en vilja att fortsätta lära sig, oavsett om det innebar att navigera nya tekniska utmaningar, delta i ledarskapsprogram eller helt enkelt ställa frågor på högsta nivå. ”Min pappa sa alltid till mig: 'Gå till toppen'”, sa hon. ”Om du har en fråga, fråga.” Det var råd hon bar med sig från barndomen till karriären.

Nu, mer än ett decennium efter sin pensionering, reflekterar Haehl över en karriär som trotsade förväntningarna och omfattade en extraordinär mängd erfarenheter. ”Jag pratar inte så mycket om min karriär nu; det är lite av ett främmande språk för de flesta. Jag brukar bara berätta för folk att jag arbetade inom många olika tekniska områden inom programledning och systemteknik.”

Hon är fortfarande en stark förespråkare för den typ av utbildning som först ledde henne in på den karriärvägen. ”Jag har alltid känt att utbildning är oerhört värdefull för personlig utveckling, och en humanistisk utbildning breddar dig på sätt som du inte alltid förväntar dig”, sa hon.

På Franklin College fann hon den bredden genom kurser i litteratur, historia, religion och filosofi medan hon studerade matematik. ”Franklin ger eleverna chansen att se vad som passar”, sa hon. ”Det öppnar dörrar som de kanske inte ens vet finns.”

Hennes liv står som bevis. Istället för att följa en enda, definierad väg valde hon att gå igenom nya dörrar allt eftersom de dök upp.

Haehl, bosatt i Friendswood, Texas, var stolt över att bli inbjuden 2018 att tala med studenter i en matematikklass på Franklin College, där hon delade med sig av sitt perspektiv på värdet av att kombinera humanistisk utbildning med teknisk expertis. På senare tid återvände hon till campus för att delta i kampanjgalan, där Franklin Forward-kampanjen lanserades offentligt.

Av: Amy (Kean) VerSteeg '96

Återpublicerad från Franklin College Magazine , sommaren 2026